Det iskalla vattnet biter tag i mina bleka fötter och ben när jag sakta balanserar mig ner för badstegen.
Jag mumlar tyst för mig själv mitt mantra – ” äh man måste ju känna att man lever lite” medans jag slänger mig baklänges ner i det grå, tysta och alldeles ödsliga havet. Känner att jag nästan får andningskramp av kylan men samtidigt härdar jag ut, sen kommer den, känslan, endorfinerna som rusar genom kroppen. Jag slänger mig upp för stegen och likt en hund skakar av mig vattendropparna medans jag ger ifrån mig små glädjetjut och hoppar upp o ner. Där på den karga klippan ligger morgonrocken och väntar. Jag sveper in mig i den, tar på mig mina varma raggsockor, på med mössan och vantarna. Virar halsduken runt halva mig så jag ser ut som ett av ormen Kaas offer i Djungelboken. Just där och då känner jag värmen sprida sig genom kroppen. Från att vara iskall och stel som en fiolsträng till varm, glad och så skönt avslappnad. Häller upp rykande hett kaffe i finkoppen som brukar få följa med på mina eskapader. Står där, ensam, fri och alldeles lugn!
