Jag har något att erkänna. Jag har en kärleksaffär, och det har pågått ett bra tag nu.
Från det ögonblicket då jag som liten knodd med stapplande små barfotafötter vandrade ner till vattenbrynet vid Bastevikens strand och kände havet skölja över dem, sen den dagen då vart jag kär. Kär i havet!
Allt med havet, som den salta skorpan som torkar på huden till de skummande bubblorna som jag lämnar efter mig precis som en fisk ur vatten. Det mystiska okända som finns där under, allt det där gör mig alldeles knäsvag. En förälskelse som aldrig avtar!
Färgen Turkos föds – Havets kärleksbarn
När jag var liten så levde jag likt en delfin i havet. Somrarna tillbringade jag på Nord Koster där jag nästan aldrig var ovanför vattenytan. Havet är kristallklart på Koster och sikten under ytan är fantastisk. Livet under ytan, krabbor, maneter, sjöstjärnor och eremitkräftor, allt skulle utforskas.
Det bästa som fanns var att fridyka ner till havets botten och känna den där frihetskänslan gripa tag i en, ensam i det stora blå. Filmen ” Det stora blå” var en favoritfilm och rollkaraktären Jaques och jag var självklart själsfränder, enligt mig. Mitt intresse för havets invånare var såpass stort att när jag konfirmerades så istället för traditionella silverskedar eller halsband som presenter så fick jag nya simfötter och snorkel med tre ventiler. Ingen var lyckligare än jag! Tänk att få en snorkel med TRE ventiler…
Att bli marinbiolog var en självklarhet! Jag läste kurser på universitetet under tiden som jag arbetade i inredningsbutik och antikmålade. Ständigt brottades jag med vilken riktning jag skulle välja.
Även om jag inte blev färdigutbildad marinbiolog så är det fortfarande ett stort intresse jag har. Ur det intresset föddes min stora kärlek till färgen turkos. Turkost som det vackraste hav där jag dyker med delfiner, djupt där nere på botten tittar jag upp mot ljuset ovanför ytan och funderar på om jag ska stanna kvar i ”det stora blå”, precis som Jaques gjorde i slutet av filmen ”Det stora blå”.
Livets hav
Havet är min medicin. Det jag och många med mig söker i livet är balans, ett meningsfullt innehåll och ett lugn. För mig personligen så är det vad havet representerar.
Min familj och jag delar den här djupa kärleken till havet. Havet är generöst och rymmer oändligt med kärlek. Tur är väll det då vi är så många som söker oss hit. Tillbaka till vattnet. Utan vatten skulle vi inte existera. Hav är liv!
Inlägget Detta är ett kärleksbrev – till havet! dök först upp på Fröken Turkos.